Centrumförsamlingen

Härliga helger!

Jakob — Tue, 15 May 2012 12:04:48 +0000

Att jobba på helgen låter väl i de flestas öron som nån form av straff. Nu till helgen så jobbar jag min fjärde helg på raken. Nu är detta inget som någon annan kan lastas för än jag själv, ingen har tvingat mig att jobba dessa helger, jag har själv planerat det så.

Det är nämligen så att om man har världens bästa jobb så är det svårt att hålla sig ifrån ibland.

Jag har varit på olika sorters hajker med tonåringar 3 helger på raken, och det har varit så smarrigt!

Den första helgen var det återträff med gänget som gjorde skidresan till Kittelfjäll ihop. Vi åkte till Göteborg och bodde i Opalkyrkan. Vi träffade gänget från Tenhult och Göteborg och hade go gemenskap och frossade lite i minnena från lägret.

Den andra helgen så var det dags för Ungdomsgruppshajk. Jag och Hanna och ungdomsgruppen i kyrkan spenderade helgen tillsammans i Centrumgården. Vi hade undervisning och samtal och en och annan pingismatch!

Den tredje helgen var det dags för kanothajk med tonår. Vi var 18 stycken som paddlade vid kyrkekvarn. En härlig och lite blöt avslutning på tonårsterminen. Ja, förresten var det väl bara Classe och Margot som blev riktigt genomblöta, men det får ni fråga dem om.

Nu till helgen drar jag till Gullbranna för årskonferens. En helg med god undervisning tillsammans med familjen och vänner. Kan det bli bättre?

Mycket av tiden som pastor har jag märkt går åt till förberedelser mm. Att få komma ut och leva med ungdomarna och vara med där det händer känns som grädden på moset, som belöningen, som anledningen till att man valde detta yrket.

Till sist! Vi har goa ungdomar i församlingen, tack för att ni lånar ut dem och låter mig umgås med dem så mycket!

: Redo för kanoting!

Att ta vara på ögonblickets glädje…

Hanna — Tue, 08 May 2012 09:59:25 +0000

Häromdagen var min dotter Signe, 3 år, ute i sandlådan. Hon älskar verkligen sandlådan och blandade gegga för fullt när hon helt plötsligt vänder sig mot min och utbrister: ”Vilket härligt liv vi har mamman!” Och när jag såg lyckan lysa i hennes ögon kunde jag bara hålla med.

Ibland skulle jag vilja vara barn igen, för ett barn har inga problem med att leva här och nu. Att liksom ta vara på ögonblickets glädje. När man sen blir vuxen försvinner det där av sig själv, och man sitter i vårsolen men tar sig inte riktigt tid att njuta, för man ser allt som ska göras i trädgården. För det är verkligen en konst att inte bara sätta sig ner och vila och njuta, utan att när man gör det faktiskt vara närvarande i stunden och tillåta sig själv att njuta av vilan.

I boken Predikaren i Bibeln står det att allt har sin tid. Kanske att det är en av hemligheterna med att kunna ta vara på ögonblickets glädje, att helt enkelt låta allt ha sin tid. Så att vi, precis som Signe njöt i sandlådan, kan njuta i vårsolen…

/Hanna

När hjärtat får plats för andra

Daniel — Wed, 21 Mar 2012 11:43:28 +0000

Häromdagen träffade jag några människor som arbetar med ekonomi på stora företag. Duktiga, framgångsrika och trevliga människor. Vi kom att prata om en trend inom storföretagandet, nämligen att ha humanitära biståndsarbeten som företaget stöder. Fler och fler företag går in och ger en del av sin vinst till hjälparbeten i andra länder. Det är ett bra sätt att få hjälpa andra som inte fick samma möjligheter som vi. Man ska inte vara blåögd: Detta är givetvis bra reklam och ett sätt att hjälpa till med företagets pengar. Men det är något som väcker kundernas och politikernas intresse.

Dock kan jag inte släppa att det har blivit en trend. Den kristna kyrkan har i alla år haft ett stort hjärta för sådan verksamhet, och skickat både pengar och människor med kunskap för att kunna hjälpa andra länder. Kyrkan är idag specialist på sådant. Därför är det särskilt glädjande att företagandet, som har en annan ekonomisk möjlighet, går in i diverse projekt.

Ett projekt, som är riktigt bra, bedrivs i Rumänien. Det är inte långt ifrån oss svenskar, ändå sådan oändlig skillnad. Denna vintern slog hårt. De som fick tag i ved kunde få upp värmen till ett par grader i sina såkallade hus. De som inte fick tag i ved vet vi inte hur de gjorde. De lever inte idag.

Där, bland de fattigaste, lever en man som hade ett annat liv inplanerat. Han är engelsman och heter Lee Saville. Hans livsuppgift är numera att försöka hjälpa de fattiga med allt vad de kan behöva. Att starta små mikroföretag där de stickar mössor som sälj bla i Sverige. Då kan de få en inkomst som kan räcka till mat och ved. De arbetar också med sjukvård och rättigheter för dessa fattiga. Med lägerverksamhet för barnen. En vecka där de kan få mat varje dag.

Lee är en ingen unik människa, dock fick det stora behovet i Rumänien hans hjärta att börja bulta, och han lever nu där för att hjälpa. Göteborgs Räddningsmission, Erikshjälpen, Fiskebäckskyrkan är några som stöttar deras projekt. Även Centrumförsamlingen i Forserum söker att kunna hjälpa till där.

Nu på söndag, 10:00, kommer Lee Saville till Forserum och Centrumkyrkan. Han kommer att berätta om arbetet där och om sin väg till Rumänien. Jag vågar utlova en stund som berör vart hjärta. Givetvis har vi tolkning till Svenska.

Om du undrar över Lee Saville, så kan jag berätta, att han var delägare i en av Englands finaste advokatfirmor, med en årslön som fyllde garaget med lyxbilar. Fastän han inte riktigt ville hamnade han på en ALPHA-kurs, och kom till tro på kristendomens Gud. Efter många om och men upplevde han en längtan till att få arbeta med de fattigaste i Rumänien. De som inte ens myndigheterna vill veta av, de som inte ens har personnummer. Av Lee´s gamla liv finns inget kvar, men i det nya får han hjälpa andra.

Kom på söndag den 25/3 och låt dig bli berörd.

Daniel

När rötterna gungar…

Daniel — Fri, 02 Mar 2012 08:46:35 +0000

Under mitt liv har jag bott på många olika platser. En snabb återblick gör gällande 8 olika orter. Det är nog inte på något sätt unikt, utan en erfarenhet som kan delas med många. Men jag har också haft ett socialt liv på var plats, med människor som jag kallar för vänner. Det är nu som det blir lite konstigt, för när man är ett år på en plats blir vänskapen ganska så rotlös, väldigt trevlig men utan historiskt djup. På grund av detta har jag alltid blivit djupt berörd när en vän från min barndom hör av sig. Även om vi inte setts eller hörts på länge så händer det något inom mig som överraskar varje gång. Jag förstår att det är mina rötter som ger sig till känna och att det är de som blir berörda på ett annat sätt. Kraften i den rörelsen överraskar mig var gång. Nu var det då dags! För några veckor sedan ringde en kompis från förr, från min skoltid. Vi pratade en stund och beslutade om att träffas. Det kändes verkligen jättetrevligt. När vi la på så kom känslan över mig med kraft igen, mina rötter kommer i rörelse. Vad är det som påverkar människan så kraftfullt när vi möter saker och människor från vår barndom? Vittnesbörden om detta är ofantliga och jag tror att du kan känna igen dig i det. Detta är inte bara nostalgi, utan våra egna rötter som sätts i rörelse.

Jag har en barnslig tro på att alla människor är skapta till en unikhet, att varje människa är efterlängtad och älskad. Den som skapat är för mig kristendomens Gud. Han har, så att säga, en stor del i rotsystemet i ditt liv. När vi så gör en naturligt övernaturlig upplevelse, när vi möter någon form av guddomlighet, då sätter det våra rötter i rörelse. Jag känner igen bitar av detta. Vet då, att det är den Gud som skapat dig som är i rörelse. Han älskar att sätta dig och ditt rotsystem i rörelse. Så, var inte rädd. När du anar guddomlighet runt dig, var i stället öppen och ta emot. Din kropp känner igen rörelsen, den har känt den förut.

Fundera gärna senare på vad det gjorde med dig.

Så, om ett par veckor ska jag och flera barndomsvänner åka på en konsert i Göteborg. Han som ringde har ordnat med detta. Det blir en nostalgisk tripp till ett av världens största soulband, och det ska bli väldigt roligt. Samtal i bilen, middag och en konsert som med all sannolikhet kommer att sätta rötterna i gungning…

Hittade ett klipp från 1977 på ovan nämnda soulband. Ungefär samma folk idag, bara att de är gubbar.

Att få samtala om livet

Daniel — Fri, 10 Feb 2012 13:40:44 +0000

En av de saker som jag verkligen tycker om, är att samtala om livet på allvar. Inte om hur det borde vara, utan om hur det är. Det där ärliga, innerliga samtalet, som både gör lite ont och befriar, är som en frisk vind som dammar av ens inre. Jag uppfattar att alla människor behöver en sådan plats där det samtalet kan ske, i trygghet och med värme.

I min yreksroll har jag förmånen att ganska så ofta ha just sådana samtal. Det gläder mig verkligen. I vår kyrka har vi en kurs som kallas för ALPHA (uttalas alfa). Den kursen är tänkt just för det samtalet. En vanlig kväll går till så att vi träffas och klockan sju och äter en god soppa. Sedan lyssnar vi på ett föredrag på ca 20 minuter för att därefter dricka en kopp kaffe eller the och samtal om det som berört oss. Just detta samtal verkar vara det som berör människor, långt in på djupet. Det verkar som om det ligger något väldigt läkande i att mötas som människor, utan att behöva skydda eller försvara sig.

Alla föredrag är hämtade i den kristna tradtionen och handlar om vad som är meningen med livet. Alltifrån vem jag är till vem också Gud är. Det är märkligt hur denna undervisning träffar oss så olika och provocerar och lägger saker till rätta. När vi samtalar om det så speglas våra personligheter och erfarenheter på ett alldeles fantastiskt sätt.

De som har gått en ALPHA-kurs säger att det, positivt, rör om i ens inre och vidgar ens bild på livet. Den personliga berättelsen om detta är ifrån många. Nu börjar vi alltså en ny kurs och jag får vara med. Det finns också plats för dig om du önskar och längtar efter en trygg miljö för ett sådant samtal. Allt som sägs stannar givetvis inom gruppen av deltagare.

Vill du vara med? Det finns en plats för dig!

Hör av dig

Daniel

Då var det bloggdags

Daniel — Wed, 08 Feb 2012 11:19:30 +0000

Daniels funderingar:
Då var det dags. Mitt alldeles första blogg inlägg. Under dessa få rader kommer jag att skriva ner tankar och funderingar som ligger och klurar inne i huvudet och i hjärtat. Kanske kan någon tanke beröra dig och ditt liv? I så fall är jag glad. (Uppslag fattas inte, snarare urskiljning i vad som är viktigt att säga.)
Jag tycker mycket om att läsa. Läsandet är för mig ett tillfälle då jag ställer mig till förfogande för att överrumplas av idéer, känslor och tankar som utmanar min trånga världsbild. Därför tror jag på att det är bra att läsa bäcker från olika genres, för de utmanar mig. Författare och tradition är viktigt men inte styrande. Jag tycker mycket om svenska deckarförfattare, även Cs Lewis, Paulo Coelho, Johannes av korset, Magnus Malm, Christopher Jamizon mm. En otippad favorit är den före detta diplomaten och biträdande generalsekreterare för FN, Jan Mårtenson. Han skriver deckare som lär ut mycket om konst och kultur. (I varje bok finns ett recept på en maträtt som huvudpersonen spisar i boken. Kul grej.)Kan rekommenderas.

Att läsa är alltså ett sätt att vidga mina egna vyer. Att göra en inre resa tillsammans med en författare. Den viktigaste frågan när jag läser är: Vad gör boken med mig? Vad händer inom mig? Hur påverkas jag av den?

Överhuvudtaget tror jag att det är en bra livsinställning att närma sig. Vad gör saker och ting med mig? Om jag ställer mig den frågan och lyssnar till svaret ifrån känslor och förnuft, kan jag lära känna mitt eget inre mer och mer. Det är en inbjudan och en utmaning till dig som läsare. Vad gör texten med dig? Denna fråga blir än viktigare när vi närmar oss Bibelns texter. Jag har en barnslig tro på att de alltid gör något med oss när vi läser dom. Påverkar och formar i någon riktning. Vad gör Bibelns ord med dig?

Under 100 dagar läser vi i Johannesevangeliet i Centrumkyrkan. Vi tror att det gör något med oss och har en nyfiken förväntan just inför den frågan: Vad gör texten med oss?

Till slut:

Jag kan ju inte skriva utan att kommentera min vän och arbetskamrats tidigare blogg. Även jag har ett förflutet inom den musikalska ytterkanten. Tycker själv att min kant är något mer intelligent och smakfull, men jag har haft fel förr. I min ungdom var det jazz-fusion som gällde. (Jag vet, men så är det!) Ju mer perfekt och gränsöverskridande det var, desto mer imponerad blev jag. Ådran finns kvar, även om den mognat något mer mot centrum. (Centrum överlåter jag åt andra att deffiniera). Skickar med ett klipp från Dave Weckl band samt ett från Spyro Gyro för att tydliggöra synkopernas fantastiska påverkan.

Allt gott

Daniel Wramhult

Blogg-debut!

Jakob — Fri, 03 Feb 2012 11:23:45 +0000

Hej alla! Nu är det dags för oss pastorer att börja blogga. Ingen av oss har någonsin gjort detta tidigare och eftersom jag är yngst fick jag börja.

Jag vill börja mitt bloggande med en bekännelse. Det är något jag burit inom mig nästan hela mitt liv. Jag har valt att inte dela med mig av denna hemlighet för alla. Jag vill inte att folk ska se ner på mig. Jag är trött på att bli missförstådd, trött på all misstänksamhet och att inte få samma chans som andra. Men nu kan jag inte hålla det inom mig längre. Jag vill bekänna för er.
Jag gillar countrymusik. Det är min bekännelse. Det är inte lätt att bli accepterad för den man är om man är 28 år och gillar country. Speciellt bland ungdomar. Nu när jag närmar mig de trettio får jag kämpa ännu hårdare för att liksom bli tagen på allvar, och jag lovar, det hjälper inte till att man gillar country. Ibland försöker jag att smälta in genom att lyssna på Lady Gaga och allt vad det är man ska lyssna på för att vara ”inne” … men jag står inte ut! Gud har skapat mig med kräsna öron. Jag måste få min countrymusik! Jag har vågat berätta om detta här på kontoret redan. Det gick sådär… ”Gillar du hästjazz” sa en av de andra pastorerna och tittade konstigt på mig. Sen dess har jag hållit det för mig själv.

Åh vad skönt det känns att få lätta sitt hjärta! Hoppas ni kan behandla mig som alla andra trots denna vetskap.

Här kommer förresten ett par länkar till några goa låtar:

Välkommen!

mimmi — Fri, 20 Jan 2012 18:35:34 +0000

Centrumförsamlingen Forserum är en kyrka som samlas runt vår tro på kristendomens Gud såsom
den är beskriven i Bibeln.

Vår längtan är att Du ska kunna känna dig hemma här och att de tillfällen då vi träffas ska vara öppna, enkla och präglade av Guds längtan.

Tillsammans får vi följa vår längtan efter Gud i den takt som är god för dig.

420true dots under 340true true 800http://centrumforsamlingen.se/wp-content/plugins/thethe-image-slider/style/skins/frame-white

5000 fade false 60 bottom 0
5000 fade true 60 bottom 0 http://centrumforsamlingen.se/aktiviteter/motesplatser-2/gudstjanst/

Under våren kommer vi i centrumförsamlingen följa ett koncept som kallas “100 dagar med Jesus”. Läs mer...