Är jag deprimerad?
De flesta människor går någon gång igenom en depression. Livets omständigheter förmår inte hålla oss ifrån den delen av livet, utan den verkar ha sin naturliga plats, precis som glädjen och tacksamheten. Ändå finns det något inom oss som inte verkar tycka att det är välkommet, att det är laddat med skam. Är det inte något märkligt?
Ordet depression är laddat, starkt. Som ett stadie med tydliga gränser, och har man gått över den gränsen är man alltså klassificerad som deprimerad. Dock finns inte de där tydliga gränserna, det är inte svart och vitt. Snarare är det ett spektra inom det området.
Ibland har vi en riktigt kass dag, ibland är vi lite nedstämda. Ibland är vi ur balans, ibland är vi nere. Om vardagen uppfattas som grå och trist kan vi känna att glädjen rinner ifrån oss.
Det verkar som om längden och djupet på människans nedstämdhet avgör om det inom sjukvården ska få kallas för en depression eller inte. Ibland behövs hjälp med medicinering, för att orka ta tag i sitt liv. Men om vi kunde släppa lite på det skamliga med att känna sig nere, om vi kunde dela livet lite öppnare med varandra skulle nedstämdheten kunna få finnas som en naturlig del av livet. Om vi kunde tillåta den sidan av livet att få komma fram i ljuset i ett tidigt stadie skulle vi kunna hejda att depressionen söker sig djupare. Allt blir inte bättre av att vi delar det med varandra, men ganska mycket blir faktiskt bättre.
Bibeln är tydlig med att det som göms undan har en förmåga att gro och växa, ibland till något okontrollerat. Men det som lyfts fram till ljuset tappar lite av sin kraft.
Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. Joh 1:5
Så om du känner dig nedstämd, om glädjen rinner ifrån dig, om du anar att du befinner dig i det landskapet som har fått namnet depression: dela det med någon vän!
När vi sätter ord på vårt inre och ger det till någon sätts vi i rörelse.
Sanningen skall göra er fria!