Dagar av tårar
Det blev många tårar denna vecka!
Sju människor har i skrivandets stund fått sätta livet till i tragiska händelser. Tre i bussolyckan i Sveg och fyra i lastbilsattacken i Stockholm.
Familj och vänner faller igenom alla inre skikt, rasar till botten.
Jag har vid några tillfällen deltagit i de stunder då det ofattbara inträffat. Sett hur människor som älskat handlöst faller, känt dess hisnande fart mot djupen.
Förr hade jag svårt att gråta, det var för mig en återkommande bön om tårar. Idag gråter jag ofta. Bönesvaret har kommit, dock inte på det sätt som jag önskade.
Livets svärta lämnar inte själen oberörd. Mitt inre pejlar in gråten från okända sörjande, gråter till tröst som om avstånd inte avgränsar. Som om vi alla bär på en och samma sorg.
Men jag har också sett hur fallet bromsats upp, landat, som om botten inte rymde tomhet. Upplevt hur en närvaro gjort sig påmind i den mörkaste dal. Anat en kraftfull hand mellan liv och bottenlösheten. En hand som bär. ”Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont, ty du är med mig, din käpp och din stav gör mig trygg.”
Psalm 23, av David:
”Herren är min herde, ingenting skall fattas mig.
Han för mig i vall på gröna ängar,
han låter mig vila vid lugna vatten.
Han ger mig ny kraft och leder mig på rätta vägar,
sitt namn till ära.
Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont,
ty du är med mig, din käpp och din stav gör mig trygg.
Du dukar ett bord för mig i mina fienders åsyn,
du smörjer mitt huvud med olja och fyller min bägare till brädden.
Din godhet och nåd skall följa mig varje dag i mitt liv,
och Herrens hus skall vara mitt hem så länge jag lever.”
//Daniel