Tänk vilken tur det är att jag inte är rik

Posted by in Uncategorized

Som vanligt blev det stressigt, det känns ibland som en omöjlighet att vara utanför dörren i tid utan att behöva skynda sig. Alltid är det något som händer eller något som är glömt. Denna gången var det plånboken som var borta. Jag visste mycket väl att jag dagen innan hade lagt den på bänken hemma hos mamma och pappa. Hade jag inte fått med mig den därifrån? Hade jag glömt den i bilen? Jag kollade på bord och i väskor, ingenstans var den. Jag messade min syster och bad henne kolla på bänken där vi både minns att den hade varit, men där var det tomt. Hon lovade även att hon inte hade tagit den, då hon har en exakt likadan och det lätt går att ta fel.

Jag insåg att jag inte längre kunde vänta utan att jag nu var tvungen att åka. Plånboken syntes inte till i bilen heller. Men det fanns inte så mycket att göra längre, det var bara att åka och hoppas på det bästa. När jag hade kört ett tag så tändes bensinlampan, det är väl såklart typiskt. Första stoppet blev hemma hos mamma och pappa. Jag skickade in min bästa letare, mamma, i min bil och jag undersökte fler ställen inne i huset som jag kanske hade kunnat lägga den på. Ingen plånbok någonstans.

Vad ska man göra när körkortet är försvunnet? Går det att spärra? Jag tömmer kortet på pengar för säkerhetsskull. Hör av mig till en vän för att kika i ytterligare en bil, även då jag inte har något minne av att jag ska ha tagit med den dit. För att vara på den säkra sidan helt enkelt. Men precis som jag trodde, ingen plånbok där heller.

Hur länge kommer jag klara mig på maten som finns i kylskåpet? Hur ska jag ta mig härifrån med en bil utan bensin? Inga lätta frågor, men någonstans inom mig känner jag ändå ett lugn. Jag vet att det kommer att lösa sig. Jag börjar att övertyga mig själv om att hemma i min lägenhet ligger plånboken, i högen med kläder som jag snabbt slängde ut ur väskan. Den ligger säkert där, det är ju det enda möjliga stället kvar. Alla andra ställen jag befunnit mig på är genomletade.

Pappa är snäll och tankar bilen medan mamma skickar med mig lite kontanter. Så att jag överlever ett tag till. I trappan upp till lägenheten slänger jag iväg en kort bön som så många gånger innan under dagen. Den måste ju finnas någonstans. Jag låser upp dörren och går in. Tittar i klädhögen på bänken och blir besviken, ingen plånbok. Något i mig manar mig att fortsätta kolla, det ligger ju fler saker på min bänk. Blicken dras lite till vänster och jag lyfter på bibeln som ligger där.

”Kan hälsa att plånboken är återfunnen. Den hade gömt sig under min bibel”

Svaret jag får av mamma får mig både att le och inse att detta blir något att påminna mig om vid senare tillfällen.

”Skönt att vår Herre höll ett vakande öga över den”