Vilar hos dig
Du, jag vilar hos Dig när stormen yr.
Jag viskar Ditt namn, Du ger mig frid.
Jag lägger mig ner, jag vet att du ser
hur tårarna rinner när jag ber.
Gud, Jag vilar hos Dig, här är jag trygg.
Du ser rakt igenom hur jag flyr.
Du räcker Din hand, jag känner din famn
och tårarna rinner när jag ber.
Denna text började gro hos mig för ett bra tag sedan. Jag visste inte var orden kom ifrån, jag kunde inte riktigt relatera till texten. Den fick mig ändå att känna ett behagligt lugn. Texten fick melodi vilken resulterade till att den nöttes in och satte sig som en mjuk och go hinna som följde mig under vintermånaderna.
Det jag inte visste då var att vår äldsta son bara inom några veckor skulle insjukna svårt och en lång process av sjukhusvistelser och oro väntade oss.
Ibland känns det som om vissa oväntade händelser vore planerade långt i förväg. Låten som jag fått till mig under vintern och som fortfarande satt som en hinna i huvudet, gav mig ett lugn och visshet om att Gud fanns hos oss genom allt. Den låten, tror jag, var ihopkopplad och menad för denna händelse.
Jag tror inte att Gud skapar sjuka, ondska och ledsamheter, men jag tror att han har förmåga att förutse det och besitter makten att leda oss igenom det. Han kanske t.o.m. tillåter att vissa jobbiga och obekväma saker sker, för att Han vet att vi behöver ha det i ryggsäcken längre fram i livet.
Jag ber om mod, Gud
att våga se
Jag ber om styrka
att orka ge
På något sätt sattes en autopilot igång hos mig och min man. Vi orkade, vi klarade av en lång period av oro och ovisshet, en vardag då vi på olika håll kämpade för att hålla ihop familjen och få tillvaron att gå ihop. Vi klarade av saker som vi i vanliga fall hade gått långa vägar förbi för att slippa gå igenom. Jag har haft en svår sjukhusskräck som gett mig svårigheter att andas då jag kommit innanför sjukhusväggarna, men nu när min son låg där, var det som om något skärmade av rädslan och kroppen gick av sig själv in genom de långa vita korridorerna. Det t.o.m. väcktes en längtan av att få åka med lillebror in till sjukhuset varje dag efter jobb och förskola, för att få träffa storebror och pappa.
Vi bad till Gud om styrka och ork. Vänner och familj bad och bönerna lyfte oss. Vi kände hur Gud bar oss. Jag upplevde en trygghet och visshet om att allt skulle bli bra igen. Jag längtade så, längtade efter att få vila hemma, alla tillsammans. Tänk, den tiden är här nu. Vi vaknar tillsammans, äter tillsammans, spelar, leker, bråkar och skrattar tillsammans. Vi är fortfarande trötta p.g.a. att vi nu kan slappna av, men autopiloten behövs inte längre.
Det har varit en resa som jag nästan inte vågar titta tillbaka på. Samtidigt ger det mig oerhörd styrka att se tillbaka. Vi ser allt vi har, fast lite tydligare: Vänner, Familj, Hem, Gud, Grundhälsa, En go vardag… Det finns mycket vi kan vara tacksamma över!
Jag lärde mig också en läxa: När jag tar saker förgivet har jag svårt att se hur fint det faktiskt är, det jag har. Det är först då jag håller på att mista det, som jag förstår hur bra jag har det.
När tunga saker händer ens barn, känns det som att hela marken under en skakar, man tappar fotfästet och faller… Vi kunde ha slagit i riktigt hårt, men vi landade mjukt… i Guds famn. Jag vet att Han har burit oss igenom detta och bär än, tills våra ben orkar bära igen.
/Fina