För honom räcker det att vi är
Vi kommer alla i situationer där vi är nya och i situationer där vi inser att här finns det andra som är bättre än mig, oberoende på hur gamla vi är. Att här finns det människor med annan kompetens som ska lära mig hur saker och ting fungerar, just till den specifika uppgiften och det kan vara att lära sig ett nytt jobb eller att lära sig smsa. Jag tror att jag talar för fler när jag säger att jag tycker det är jobbigt. Det är jobbigt att be om hjälp, att inte kunna och det är jobbigt att känna sig dålig. Dock tror jag att vi måste våga göra nya saker, utvecklas och utmana oss själva kanske mer än vad vi gör idag. Som följd på det kommer det att vi förr eller senare inser att vi inte kan allt själva och behöver be någon annan om hjälp. Det är på något vis både jobbigt att be om hjälp och att indirekt behöva erkänna för någon annan att jag inte kan. Varför är det så? Varför känns det mindre bra att be någon annan hjälpa mig och erkänna för den personen att den har gåvor och kunskaper som kompletterar mig, och att jag behöver dig.
Vi är alla födda in i Guds familj och vi borde leva mer efter det. För egentligen är det inte så jobbigt att lära farmor hur man skickar mail, det är antagligen jobbigare och motigare för farmor att be någon lära henne. Vi behöver öva på att vara generösa gentemot varandra och bjuda på våra gåvor till varandra. Att sträva efter att leva mer som syskon till samma far och visa den omsorgen som syskon gör mot varandra. Varför är det så svårt? Handlar det om mig, mottagaren eller oss alla? Trots att vi ibland känner oss otillräckliga och dåliga finns det alltid en som tycker att vi duger. Det handlar inte om vad vi gör eller vad vi presterar. För honom räcker det att vi är.