Stressar vi så mycket att vi missar våra liv?
Stressar vi så mycket att vi missar våra liv? Jag tror att vi stannar upp för lite, vi glömmer stanna och se oss omkring. Vi ser allt som rusar förbi. Tiden tycks aldrig räcka till, tiden om något känner jag springer förbi mig, ibland utan att jag själv hinner med. Människorna springer förbi oss på stan eller rusar på väg till tåget för att hinna i tid till jobbet. Ser vi dessa människor? Inte bara ser, utan ser vi de riktiga människorna som finns bakom stressen? Ser vi om den som sitter mittemot oss på tåget är glad eller ledsen, eller tittar vi bara ner i våra telefoner? Ser jag människan och historian bakom tiggaren som sitter utanför mataffären? Jag har bara ett liv på jorden, tar jag vara på den möjligheten på bästa sätt?
Jag vill inte känna när jag ligger på dödsbädden att jag inte sett människor. Att jag borde bjudit in någon på fika som jag aldrig gjorde. Eller att jag inte brydde mig tillräckligt om någon som har det sämre än mig. Jag vill inte ångra att jag inte vågade älska människor hämningslöst. Eller ångra att jag aldrig sa förlåt till någon som jag sårat. Jag vill inte ångra mig för att jag var bekväm eller för att jag inte ville sätta mig i obekväma situationer. Jag vill helt enkelt inte känna att jag hade kunnat göra mer. Jag kan inte göra allt, men jag kan alltid göra något.
Jesus, hjälp mig att se människor. Ge mig styrka och mod att hjälpa människor som behöver min hjälp. Lär mig att se andra före mig själv och öppna mitt hjärta för omvärlden. Ge mig styrka, vilja och ork att fortsätta göra skillnad, varje dag i resten av mitt liv. Amen.
Uppmaning i advent. Ta dig tid att stanna upp. Fundera på vilka saker du är tacksam över i ditt liv. Fundera på vilka människor du är tacksam över att ha i ditt liv och våga tacka en av dessa för det den betyder för dig. Det ska jag göra.
Varm första adventskram //Linnéa