Gud och skidskytte
Vinter-OS i Pyeongchang i Sydkorea har precis avslutats. Två och en halv vecka av
uppochnervända dygnsrytmer, skräpmat, läsk och soffsittande ska återgå till ett normalt
liv igen. Enklare omställningar har jag varit med om, men efter ett så beundransvärt OS
som våra svenskar hjältar gjort, så har varenda vaken OS-timme varit mödan värd.
När det är OS följer jag alla sporter med svenskintressen. Curling, snowboard, ski-cross,
skidor… ja allt! Men i år är det skidskyttet jag sett fram emot mest. Inte bara för att det är en spännande gren där resultattavlan kan slå om på ett ögonblick, utan för hur slående likt skidskyttet
kan vara en människas liv.
Åkaren står redo vid startlinjen när startskottet går. Åkaren ger sig iväg, skidspåret är
perfekt och skidorna är bra vallade, precis som när livet rullar på och är rätt trivsamt.
Efter en tids åkning glider åkaren in på skjutvallen, pulsen stiger. Det är nu det ska
avgöras. Åkaren gör sig redo på mattan och ställer in siktet. 5 måltavlor ska sänkas på 5
skott. 3 extraskott finns, och om det återstår måltavlor kvar efter totalt 8 avlossade skott
så blir det en straffrunda på ett antal hundra meter och dyrbara sekunder rinner iväg.
Skidåkaren på skjutvallen kan symbolisera människan i alla hennes val och händelser i
livet. Vi ställs alla inför olika situationer och val. En del är enkla, andra betydligt svårare.
En del är roliga och andra betydligt tuffare. Ofta träffar vi rätt och gör bra val – vi träffar
vårt mål. Ibland blir det dock inte som det var tänkt, vi skjuter men missar målet – Vi
syndar.
Kanske träffar första skottet sitter. Andra också. Men inför tredje skottet är känslan
plötsligt inte lika god och skottet bommas. Ibland kan ett bommat skott kan leda in
människan på fel vägar, då är det lätt att även efterföljande skott bommas. Valen och
livet blir inte vad man tänkt.
Ibland krävs bara ett extra skott för att ställa saker och ting till rätta, ibland tre. Ibland
tar livet en extra sväng in i straffrundan och vägen tillbaka blir längre och tyngre.
De andra skidåkarna hinner kanske åka ifrån, och plötsligt infinner sig känslan av
ensamhet på vägen tillbaka.
Oavsett om vi behöver ett extra skott eller får åka en extra runda i livet, så har Gud lovat
att han vill hjälpa och förlåta. Även i stunden då skidspåret känns som mest ensamt och
tungt så finns han där och vill lyfta den som ropar och den som söker.
Förr eller senare så närmar sig åkaren målgången, och där står Gud kvar på läktaren när
alla andra har gått hem. Där står han och väntar ända fram till att siste skidåkare korsat
mållinjen.
För honom spelar det ingen roll om det är som förste eller siste åkare du går i mål. Det
enda som spelar roll är att du går mål – och att du får göra det tillsammans med honom.
//Anton