En vän berättade att livet kändes tungt och att hon tappat orken. Hon berättade att många sa till henne att hon var stark, att hon skulle klara av det här, men hon var så trött på det, så trött på att höra att hon var stark. För hon kände precis tvärtom.

Jag insåg att jag förmodligen var en av dem som sagt att hon är stark, och funderade på vad det egentligen betyder och vad jag menar med det. Dagen därpå fick vi pyttipanna på förskolan jag då jobbade på. Ett av barnen sa plötsligt ”åå, det är jättestark” och tog några klunkar mjölk. Jag såg ner på min tallrik, på potatiskuberna och morötterna. Inte var väl det särskilt starkt? ”Det var något jättestarkt i maten”, sa barnet, och gav mig början till ett svar på frågan jag ställt mig kvällen innan.

Samma eftermiddag började jag formulera ett meddelande till min vän. Jag ville skriva något om att ha något starkt i sig, och formulerade det ungefär såhär: ”du kanske inte känner dig stark eller orkar vara det, men inom dig finns något starkt som kan lyfta upp något, eller mycket, av det som känns svagt”. Sedan berättade jag om pyttipannan. Potatisarna smakar inte särskilt mycket för sig själva, men kryddor kan förändra och lyfta upp en hel rätt, trots att de små kornen knappt syns.

Vi behöver inte alltid vara starka. Jag vet att samhället ofta säger oss motsatsen, men där har samhället fel. Ibland måste vi tillåta oss att släppa på förväntningarna. Annars orkar vi inte. Däremot tror jag att det inom oss alltid finns något starkt, om det så bara är ett litet korn, som kan lyfta upp oss. Ibland tillhör det där kornet oss, ibland är det ett erbjudande från Gud om att få vara vår styrka. För oavsett vad, vill han ge oss styrka. Inte för att visa upp i samhället, utan för att vi ska orka ta ett tramptag, och ett till, tills vi har lärt oss cykla fram på livets väg igen.

• Blogg
• styrka