Som ett barn.

Idag är det en sorglig dag, det förstår Olle. Han har hört hur mamma och pappa pratat och sett tårarna på mammas kinder. Pappa pratar med den lugna och mjuka rösten och klappar mamma på ryggen.
”Det kallas begravning” säger pappa. ”Man träffas i kyrkan för att ta farväl av en vän som dött”.

Denna gång var det gammelfarmor Asta som alla ville sälja hejdå till.

Olle sätter sig bredvid mamma vid köksbordet och tänker tillbaka…
Han har bara träffat Asta några gånger då han hälsat på mormor och morfar på Öland. Asta hade ett skrynkligt ansikte med många rynkor kring ögonen och det gillade Olle, men han såg på henne att hon saknade honom… hennes man Leonard. Han dog för flera år sedan så Olle hann inte träffa honom. De som kände Leonard pratar ofta om hans sångröst och hur bra han tog hand om Asta.
Precis som Olle, var Asta bra på att drömma sig långt bort i tanken. Ofta fick Olle säga saker om och om igen till farmor Asta innan hon ens uppfattat att han pratade med henne. Det var konstigt. Mamma sa att Asta då var så gammal att hon inte hörde så bra, men Olle tror att hon var långt bort i drömmen tillsammans med farfar Leonard.

 Mamma snyftade till och Olle vaknade upp från minnena.
– ”Vad gör man på en begravning, mamma?” Frågade han så mjukt han kunde. Mamma log mot honom och började berätta om kyrkan, blommorna, pastorn och sången…
– ”… och så är alla ledsna och…”
– ”Varför är de ledsna?” Olle höjer på ögonbrynen.
– ”Jo, du vet, vi kan ju inte träffas och prata med Asta mer… alltså på det sättet som vi pratar nu, du och jag.”
– ”Men! Hon är ju i Himlen nu, hos Gud, och Han är ju jättesnäll! Hon lever ju där istället nu…”

Olle ser hur tårarna fyller mammas ögon igen och hennes mun darrar sådär som den brukar när hon inte kan hålla tillbaka känslorna. Han ville ju inte göra henne mer ledsen, men ibland känns det faktiskt som att man måste påminna vuxna om vissa saker. De glömmer liksom bort på något konstigt sätt.


Ja, tänk vad mycket vi har att lära av barnen. Jesus säger:

”Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in.” (Mark 10:15)

Ett barn har ett öppet hjärta och en tillit utan eftertanke. Ett barn vill bli älskat och vågar be enkelt. Min längtan är att kunna bli mer lik barnen, att enkelt och nyfiket söka Gud i det jag gör utan att på ett vuxet sätt krångla till det.


Olle har nu varit med om sitt livs första begravning. När kistan och alla människor lämnat kyrksalen samlas Olles familj vid en av de stora glasväggarna på framsidan av kyrkan. Olle känner hur mamma hukar dig bredvid honom, men han har fortfarande blicken fäst vid utgången.
Han ser kistan som bärs ut mot den svarta bilen.

Han tänker en stund. Och med ett lugn i rösten säger han:
”Nu ligger farmor Asta i en skattkista på väg hem till Gud”


Vi hör hemma hos Gud.

Vi är skapade ur hans hand och lever av luften och kärleken han ger oss. När tiden sedan är inne tar han hem oss till sitt eviga rike igen. (ibland via skattkistorna som Olle sa.)

Vi är Guds unika och värdefulla skatter. Hans älskade barn – hur vuxna och krångliga vi än är.

 /Fina

No Comments

Sorry, the comment form is closed at this time.