På östra Öland, där jag växte upp, finns det en fantastiskt mysig väg ner till havet. Man smiter in på en grusväg bakom vår vackra, vita kyrka och möts av ett stort öppet landskap av kohagar och grönskande ängar. Jag minns hur vi cyklade nerför den långa backen, förbi den lilla ladan för att slutligen nå de små sommarstugorna som låg belägna längs med vattnet.

En gång för många år sedan gick jag den grusvägen ner till havet. Jag bodde ensam i lägenhet inne i stan och behövde ibland komma ut till mamma och pappa på landet för att rensa huvudet, tömma ut och fylla på med rätt saker. När jag nått den stora stenen vid havet, satte jag mig där, kände hur vinden tog tag i håret och i allt det där som tyngde inombords. Jag bad till Gud. Jag bad för mig själv, min familj och mina vänner.

När jag sedan gick längs grusvägen hem, lät jag Ipoden vara avstängd och fortsatte att be. Väl framme vid backen hörde jag steg bakom mig. Jag vände mig om men såg ingen där. Jag fick en konstig känsla inom mig, stegen var så tydliga och jag var övertygad om att det var sandal-klädda fötter som kom ikapp mig. Jag hörde steg än en gång och vände mig om, men inte heller denna gång fanns det någon där.

Plötsligt kände jag hur en otrolig värme fyllde hela mig, glädjen som spred sig ut i kroppen kittlade så härligt att jag inte kunde sluta le. Jag t.o.m. skrattade för mig själv där jag gick.

Då kom dem igen, stegen jag tidigare hört bakom mig. Stegen som förbryllat mig, men samtidigt fått mig att le och känna värme inombords. De stegen gick inte längre bakom mig, de gick nu bredvid mig.

Jag såg inte, men jag kunde känna att Han gick bredvid mig.

Gud gick med mig.

Han finns närmre än vi tror.

Här, hela tiden.

Men det är VI som väljer om vi vill låta honom ta plats eller inte. Jag tror att han mer än gärna vill fylla oss med den där goa värmen och kittlande glädjen varje dag, MEN av kärlek gav han oss en fri vilja.

Av kärlek valde han mig, och av kärlek väljer jag honom.

/Fina