För några år sedan gjorde performancekonstnären Marina Abramović ett framträdande som lockade en halv miljon människor. Det var egentligen inget komplicerat, det såg nog inte mycket ut för världen. Det hon gjorde var att sitta på en stol i ett avskalat rum. Där fanns ett bord och på andra sidan en tom stol. Vem som helst fick sätta sig på stolen, bara de var tysta och såg henne i ögonen. Det här gjorde hon sju timmar om dagen i hundra dagar. Människor köade för att få se framträdandet. Människor blev rörda till tårar.

Varför? Det blir allt mer ovanligt att vi sätter oss ner med en annan människa och bara är nuvarande och härvarande. Ser varandra. Det är inte ofta vi känner oss så sedda som människan mittemot Marina kände sig. Det finns ofta något som stör, ganska ofta en mobiltelefon som kan få uppmärksamhet även under ett samtal som verkar utspela sig här och nu. Men det finns något i gesten att se som kan röra människor till tårar.

Flera gånger då människor trodde att Jesus skulle vända sig till de med högt anseende, de populära och viktiga, vände han sig till helt ”vanliga” människor. Han vände sig till sådana som oss och såg dem. Han gav dem tid som ingen annan gett dem, han såg dem för dem de var, och han älskade vad han såg.