Handen berättar om livet!

Posted by in Uncategorized

Det står om Jesus och barnen: ”Och han tog dem i famnen, lade händerna på dem och välsignade dem.”

Jag har alltid varit fascinerad av händer! I början mest andras, men på senare tid också mina egna. Ibland kan jag fastna i att iaktta dem: känna på förhårdnader, på mjuka partier, följa linjerna, minnas ärrens historia. Och jag inser, att mina händer bär vittnesbörd om mitt liv.

Alla leksaker som de lekt med, människor som de berört, hur de någon gång knutits och används som tillhygge, hur de ömt smekt en älskad. Hur de för första gången höll i ett nyfött liv, hur de hållit händerna när hjärtat slått sitt sista slag. Hur de med vana fattar mina verktyg, hur mina barns händer med vana begraver sig i mina.

Titta gärna på dina händer! Känn på dom!

Händer gör! Händer berör!

…lade händerna på dem…

Händerna gör som hjärtat önskar. Ibland för mycket, ibland för litet.

Vi säger ofta att vi lägger ett ansvar i någons händer. Att ett liv vilar i någons händer. Jag har funderat på det där. Var någonstans i vår kropp bär vi ansvar?

Är det på axlarna, i hjärtat, i huvudet?

Jag mer anar än vet att vi bär ansvar i våra händer. När vi har för lite ansvar blir händerna oroliga, plockar. När vi har för mycket ansvar, knyts dom, tynger ner och sliter på axlarna.

Vi reagerar olika på ansvar. En del verkar kunna bära hur mycket som helst, andra skyr det som elden. (…och det har ingenting med händernas storlek att göra…)

Men händer är skapta för att bära, skapta för att kunna klara ett rågat mått av ansvar. Hur stort måttet är eller hur det ser ut, kan vi inte veta.

En del människor bär två mått av ansvar. Det är möjligen inte ett objektivt val, utan arv och miljö som präglat. De har händerna fulla, och fulla händerna tenderar att knyta sig för att hålla kvar.

Ingen människa skall bära två mått ansvar. Vi är inte skapta för det. Då måste det ena måttet bestå av ansvar som inte är mitt att bära.

För mycket ansvar knyter händerna och vi blir oförmögna att överlåta.

Vad gör man då? Hur kan vi urskilja vilket mått som är mitt och vilket mått som inte är mitt?

Ja, jag tror att det handlar om kärlek! Kärlek knyter inga händer, kärlek öppnar. Kärlek sätter fri, också ansvaret i mina händer. I det jag älskar finns mitt mått.

Men det som binder mig, som tar bort glädjen ifrån mig, är inte mitt mått. Det som knyter mina händer, låser dem från att lämna över.

Kärleken är det mått som mäter måtten.

Jesus har plats i sina händer. Det mått av ansvar som han bär är inte för stort. Han tar dig i famnen, lägger sin hand på dig och välsignar dig!

Säger: ”Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor, jag ska ge er vila!”

Säger: ”Ta på er mitt ok, som är skonsamt och milt!”

En god övning är att överlämna allt i Guds händer. Att öppna dina händer och släppa ifrån, överlåta. Att öppna dina knutna händer och låta Gud ta det som glider där ur. Låta det vila i Guds goda händer, som har plats för ansvar. Som älskar.

Vad behöver du överlåta? Vilket ansvar längtar efter att befrias ifrån?

Herre, min Gud, befria mig från ansvar som inte är mitt!//Daniel