Bakom den krossade glasrutan

Posted by in Uncategorized

Det har hunnit mörkna när tåget rullar in på stationen i Forserum. Att jobba som föreläsare innebär mycket tågresande runt om i landet och ofta sena hemkomster. Tågdörrarna öppnas och med blicken fäst rakt fram så kliver jag ut till ljudet av något som knastrar under mina fotsteg.

 

Glassplitter som för inte längesedan utgjorde en hel glasruta i väntekuren, täcker nu perrongen. Suck. ”Förstår inte hur kul det kan vara” hör jag mig själv mumla innan jag lämnar perrongen smått irriterad. << Jag förstår inte! >>

 

Jag är förmodligen inte ensam om att ställa mig frågan. Men ju mer jag har funderat, desto mer har jag övertygats om att svaret redan finns i frågan jag ställde mig:  ”Jag förstår inte”.

 

Som tonårsledare har jag med tiden allt mer förstått vikten av att lyssna och vara genuint intresserad av andra människor. Som tonårsledare får man vara med om händelser som gläder, inspirerar, förvånar men också ibland skrämmer och bekymrar. En del beslut och ageranden som unga människor ibland väljer, har jag svårt att förstå. Och i den relationsbyggande rollen som det innebär att vara tonårsledare så får man se och höra mycket, men man får också en annan möjlighet att komma nära inpå – och försöka förstå.

 

Att lyssna och försöka förstå vad som rör sig under ytan hos en medmänniska tror jag är en viktig nyckel i livet för att kunna bemöta, respektera och hjälpa varandra. Hur en människa reagerar och agerar påverkas mycket av erfarenheter från livet, såväl positiva som negativa. Och det är inte alltid lätt att veta vad en medmänniska bär med sig. Därför är förståelsen, eller viljan att förstå andra så viktig. För visst är det enklare att fördöma ett agerande som man själv inte tycker om!? Visst är det enklare att avfärda en person som ’inte bättre vetande’ eller som en bråkstake. Det är enklare för det kräver inte att man förstår. Istället använder man sina egna erfarenheter från sitt eget liv för att förklara en annan människas agerande – och då kommer man aldrig att förstå.

 

Det är lätt att fördöma…

 

…killen som har en tuff attityd – men han har tidigare blivit utnyttjad och sårad, nu vill han visa att ingen kör med honom.

 

…tjejen som talar illa om sina kompisar – men hon var en gång varit mobbad, och nu är hon rädd för att bli ensam igen.

 

…killen som blir inkallad till rektorn efter flera slagsmål – men han har blivit sviken. Nu vill han försvara de som han känner tilltro till.

 

…personen som krossade glasrutan till väntkuren… den har också sin story.

 

Erfarenheter och vad vi bär med oss kan ibland lyfta, men också tynga. Ibland kan våra erfarenheter skada vår självbild och få oss att göra saker som inte är bra. För att förstå den trasiga glasrutan, måste vi förstå vad det är som är trasigt hos den som hade sönder den. Då fungerar det inte att fördöma. Om vi istället kan lyssna, och visa en vilja att försöka förstå vad som rör sig bakom fasaden, så kan många knutar lossas när personen inte längre behöver stå ensam.

 

Bakom varje krossad glasruta så finns en trasig självbild, och kanske också ett trasigt hjärta som behöver bli sett och förstått.

 

Ikväll när jag skriver detta sitter jag på en buss påväg hem från Norrtälje. Det är sent och det är mörkt, liksom den där kvällen i Forserum för några veckor sedan när jag klev av på perrongen. Bussen rullar in i Knivsta där jag ska göra mitt bussbyte. Dörren öppnas, och med blicken riktad rakt fram så tar jag mitt första steg ut från bussen…

 

Under skon knastrar det från glassplittret som en gång var en hel glasruta.
Vem du nu än är, jag förstår dig inte – men jag vill förstå

//Anton