Vi lever inte längre för oss själva
”Hejdå Adam, vi ses snart igen!” Bildörren stängdes och jag vinkade hejdå till min familj när de började sin resa hem mot Forserum. Jag vandrade upp mot det möblerade korridorsrummet som kom att vara mitt hem de första åren av min studietid i Linköping. Tomma gardinstänger, ett mattlöst golv, kala väggar målade med en kyligt ljusblå färg… Det var vad som mötte mig när jag klev in i mitt nya hem. Ett hem helt annorlunda hemmet i Forserum.
Det finns stunder i mitt liv som jag har känt mig ensam. Som den där kvällen när jag flyttade till Linköping. Känslan när jag vinkade hejdå, känslan när jag stängde ytterdörren bakom mig, känslan när jag insåg att jag inte skulle ha någon att ropa hej till när jag kommer hem efter dagarna på universitetet. I mitt liv har det alltid varit mycket folk runt omkring. När jag var liten och det vankades middag hemma var det ofta fullsatt runt matbordet. Hade jag en timme över sprang jag över till mina kompisar och frågade om de ville hitta på något. För mig har känslan av ensamhet varit undantagsfall, tillfällen som snabbt avlösts av lyckligare stunder fyllda med de glada rösterna av min familj eller mina vänner.
I Linköping fångades jag snabbt upp av en cellgrupp som kom att bli min första regelbundna veckoaktivitet, som även nu (3,5 år senare) är något jag ser fram emot varje vecka. Redan första veckan möttes jag även av den kristna studentgruppen Fisherman’s Friend, ett gäng människor som kom att bli vänner för livet. Två gemenskaper som båda präglades av ett fokus på Gud. Jag förvånades över hur hemtrevligt det snabbt blev i Linköping, trots att väggarna i mitt möblerade korridorsrum förblev kyligt ljusblåa.
Idag är det julafton, Jesu födelsedag. En dag som jag och många med mig förknippar med gemenskap, glädje, och närhet. Men för vissa är det en dag då ensamheten gör sig mer påtaglig än tidigare, där kanske känslan av ensamhet är mer regel än undantag och som förstärks ytterligare av tankarna om att alla andra verkar ha den perfekta julen.
Under juletid skiner fler ljus än någonsin i folks trädgårdar och hus. Själv har jag en önskan om spridning av ett annat ljus. En önskan om att denna jul ska bli den jul då kärlekens ljus når personer i ensamhet. Som kristna har vi fått möjligheten att visa på Guds ljus, med Jesus som förebild för våra handlingar. Vilken tid passar då bättre att göra detta än tiden just nu? För om vi kan få vara med och sprida kärlek, ljus och glädje denna jul, är inte det den bästa gåva vi kan ge?
/Adam Runesson